Att vara en känd artists högra hand eller på annat sätt stå den framstående nära måste vara ett aber om och när man vill skapa en karriär för egen del.
Genom åren har vi sett åtskilliga exempel på att det är hart när omöjligt att skapa sig något eget på det viset.
Finns det någon i sfären runt James Brown som gjort sig en karriär som någon mer än fansen vet något om? Skulle inte tro det. Fred Wesley har försökt utan att lyckas. Maceo Parker har försökt genom att ibland ta hjälp av en annan storhet, Prince. Utan att lyckas.
Det går att hålla på i evigheter med liknande exempel.
Betyder det att de inte har rätt förutsättningar att lyckas? Nej, inte alla. För en del kan man nog omedelbart inse att ”detta kommer aldrig att funka”. Men visst finns det dem som borde kunna bli något. Det räcker uppenbarligen inte med att vara sprungen ur god jord, så att säga. Det är många andra faktorer som räknas in, inte minst timing som måste vara klockren och exakt.
Bobby Nunn är ett typexempel på det ovan förklarade fenomenet. Nunn hade under en tid inte varit högerhanden hos Rick James, men väl så delaktig framförallt i James’ liveakter under en tid.
Han stannade kvar hos Motown och släppte för bolaget två album, av vilka ”Private Party” är det andra. Det tidigare albumet, ”Second To Nunn” från ’82 har jag inte hört, men det är inte mentorn Rick James som har varit största inspirationskällan på ”Private Party” som släpptes 1983, utan snarare är det så att en liten man i höga klackar, Prince, har inspirerat Nunn till ett riktigt hyfsat album.
Det är samma typ av funk som Prince spelade vid tiden, med den stora skillnaden att Nunn’s sound är betydligt mer mainstream med syntar som dominerande instrument. Inte så konstigt kanske, eftersom det är hans huvudinstrument – keyboards.
Nunn gör sexistisk funk med ena foten i disco och det är egentligen bara när han gör den obligatoriska balladen (”Because of You”) som det blir tråkigt. Annars är det upptempo-funk-disco som manar till ett par steg eller mer på dansgolvet.
Efter några genomlyssningar på raken blir jag lite lätt uttråkad på grund av det stereotypa soundet, men två kontinuerliga lyssningar håller hela albumet absolut för. Sedan måste jag spela något annat emellan. Men sedan åker ”Private Party” på igen för musiken gör verkligen anspråk på att vara festmusik. |
| Låtlista |
1. Private Party
2. Do You Look That Good In the Morning?
3. Sex Maniac
4. The lady Killer
5. Don’t Knock It (Until You Try It)
6. Hanging’ At the Mall
7. Because of You
8. Too Young
|
|
