Har ni någonsin haft känslan av att stereon inte vill att du ska stänga av skivan för att du måste gå till jobbet, eller göra något annat ”viktigt”? Det är så jag känner det varje gång jag har stoppat Raphael Saadiq’s nya i cd-spelaren. Det är synd om högtalarna som inte längre får spela kvalitativ musik. För att inte tala om kretsarna i förstärkaren som blöder elektricitet av sorg varje gång jag måste stänga av skivan. Och varje gång jag trycker Eject på cd-spelaren, försöker luckan hugga fingrana av mig för att jag inte ska plocka ut skivan. Om i alla fall tar ut cd:n och ska lägga den i fodralet knackar det på ryggen och när jag vänder mig om står det en bashögtalare och hotar med att strypa mig med högtalarsladden om jag inte stoppar tillbaka skivan omedelbart. Det är inte alltid lätt med en självständig stereo.
Saadiq’s debut-cd lyser av soul. Detta låter som en naturlig utveckling av soulmusiken om det inte varit för tekniken som fört just denna genre på avvägar ibland.
Angie Stone refererar till storheter som Marvin Gaye, Curtis Mayfield, Donny Hathaway och Aretha Franklin och ”Instant Vintage” ligger i ungefär samma härad som Stone’s ”Mahogany Soul” som kom förra året. Nu är det inte så att Raphael härmar eller tar efter någon annan. Tvärtom är det nog så att han inspirerat många andra som räknas till de stora i vår tid. Han har hjälpt bl a D’Angelo med ”Untitled” på hans ”Voodoo” från 2000, Angie Stone med ”Brotha” på hennes ”Mahogany Soul” och Ginuwines 2 Way från förra året. Dessutom hjälpte han till att skriva och producera förra årets bästa soulballad – ”Soul Sista” från Bilal’s debutalbum.
De två förstnämnda gästar dessutom på ”Instant Vintage”. Andra gäster är T-Boz från TLC i en underbart vacker ballad (”Different Times”) där Saadiq och T-Boz turas om vid mikrofonen. Jag inser förresten hur betydelsefull T-Boz är för sin grupp (som nu tyvärr är decimerad till duo).
Som jag var inne på tidigare så handlar det om snyggt arrangerad soul med mycket stråkar och ett ganska sansat och återhållet komp som dessutom innehåller en hel del riktig bas och gitarr. Programmerade trumrytmer samsas med livetrummor. Allt detta sammantaget ger albumet en retrokänsla utan att bli allt för påtaglig. Det är en modern produktion med alla de rätta elementen som gör musiken helt outstanding, trots retrokänslan.
Raphael Wiggins (en gång i tiden medlem i ”Tony! Toni! Toné!” Och ”Lucy Pearl”), som han egentligen heter, har en klockren känsla för harmonier, stämsång och arrangemang som lyfter musiken en nivå högre än all annan modern soul idag. Neo-soul skulle säkert många kalla den typ av soul, men jag är så jävla trött på alla som hela tiden ska försöka hitta på nya grenar inom modern svart r’n’b. Det är soul helt enkelt med mycket känsla och en del gospel. Just hans gospelrötter färgar tydligt av sig på albumet. Han kallar också sin musik för ”gospeldelic” och det skriver jag under på. Att han sedan har bra koll på popmusik också bidrar till hans oöverträffade melodikänsla. Det är ett smart namn på denna musik. I alla fall bättre än neo-soul.
Ett vanligt problem idag är att många r’n’b/soulskivor är så ofantligt långa. Det handlar inte sällan om en speltid på drygt en timme och många gånger är det åtminstone tio-femton minuter för mycket. Dels beror det på alla interludes, men också på allt för stort självförtroende.
Detta album är också långt. Det klockar in på 76 minuter och 24 sekunder. Då finns här bara två interludes, som för övrigt känns befogade. Den andra anledningen till att speltiden drar iväg är att sista låten – ”Skyy, Can You Feel Me” är över 14 minuter lång. Egentligen är det inte en låt, utan det rör sig i själva verket om fyra låtar, åtskilda av en sekunds tystnad. Egentligen skulle det alltså vara 22 spår, istället för som det står på konvolutet nu, 18 stycken.
Jag hade egentligen inga förväntningar på detta album som från början var planerat för release i höstas och sedan i februari i år. När det drog ut allt mer på tiden så sjönk mina förhoppningar och när det äntligen anlände tog det någon dag innan jag slutligen petade in skivan i CD-spelaren. Sedan har jag som sagt inte kunnat ta ut den igen.
Det som gör denna skiva till något omistligt är Raphael Saadiq’s omistliga känsla för ”det rätta soundet” och hans fantastiska, melodistarka låtar. Han gjorde ju en av modern tids absolut bästa soullåtar tillsammans med Q-Tip för 3 år sedan – ”Get Involved”. Riktigt så dansvänlig som den låten var, är inte detta album, men visst ges tillfälle till dans också här. |
| Låtlista |
1. Doing What I Can
2. Body Parts
3. Be Here
4. Still Ray
5. Oph
6. You’re the One That I Like
7. Excuse Me
8. Charlie Ray
9. Different Times
10.Tick Tock
11.People
12.Tek #1
13.Faithful
14.Make My Day
15.Blind Man
16.Tek #2
17.Uptown
18.What’s Life Like
19.Skyy, Can You Feel Me
|
Köp den
hos CDON
|
