Det är värst vad det är populärt att ha siffran sju i sitt bandnamn i år. Seventh Wonder, Seventh Power (som släppt två plattor i år), Seven Tears, Seventh Son, Seventh Angel, Seventh Avenue, alla har de släppt plattor i år (med undantag av Seven Tears som kom i december förra året). Siffran har alltid haft en speciell betydelse i både religion och i vår vardag, till exempel de sju veckodagarna, världens sju underverk, de sju dödssynderna, de sju haven och regnbågens sju färger. De är vårt fjärde primtal (d.v.s. inte delbart med något annat tal), och i de flesta kulturer anses siffran sju faktiskt vara ett turtal. I mörkare kretsar används också siffran sju ibland, men då i ett helt annat syfte.
Nu adderar vi ytterligare ett sju-dande album från svenska gruppen VII GATES, som släppte sitt debut album, ”Fire, walk with me” för fyra år sedan. Sedan tog inspirationen slut och med lite andra problem som extra krydda, så har det tagit fyra år att få ut uppföljaren, som kallats ”In hoc signo vinces” (latin: I detta tecken skall du segra). Dessa klassiska ord uttalades av Konstantin den store när han besegrade Maxentius i slaget vid Pon Mulvius norr om Rom den 28 oktober 312 e. Kr. Då uppenbarade sig symbolerna XP på himmelen. Dessutom hittar vi dessa ord på Arn’s svärd i Jan Guillou’s romansvit om riddare Arn. Troligtvis tittar grabbarna i VII GATES mycket på film och har hämtat titeln därifrån, eftersom första albumet också är döpt efter ett känt filmcitat (hämtat från TV-serien Twin Peaks).
VII GATES fick bra recensioner för sin debutplatta och just kombinationen av klassisk metal och modernare inslag hyllades av flertalet recensenter. På ”In hoc signo vinces” har bandet försökt att ta detta ett steg längre och visst handlar det om klassisk metal med lite mörkare inslag. Gitarristerna JJ Rockford och Robert Makek kompletterar varandra väl och gästmusikerna och keyboardisten Tim Diaz har fått en ovanligt framträdande roll, för att inte tillhöra bandet, med mattor på klassiskt symfoniskt vis. Sångaren heter Criss Blackburn och han har en pipa som tar oss med på utflykter i primalskrikens värld, som tur inte överdrivet ofta.
Plattan inleds med ett intro som kallats ”When gates are opening” och det är lite kul då det är lite annorlunda mot vad man är van vid. Först trodde jag att det här var ännu en i raden av konceptplattor från Lion Music i år, men så verkar inte vara fallet då jag inte hittar någon historia eller röd tråd i texterna. Låttitlarna har något typiskt ”metalliskt” över sig, eller vad sägs om ”The skyrider”, ”Feeding the predator” eller ”Immortal”, och de handlar om skräckfilmer eller dåliga relationer och lusten att leva sitt eget liv utanför tvåsamheten. Ett litet kort stycke har kallats ”March of the amazones”, men det är egentligen fragment från Mendelsohn’s bröllopsmarsch spelat på orgel med ett fett lesley-likt sound. Den avslutande ”Feeding the predator” inleds lite kul med ett 50-tals raggarstuk och avslutas med sång av Kristina Lindsmyr till ackompanjemang av en akustisk gitarr. Däremellan serveras det en måltid av klassik metalbuffé.
Det finns vissa intressanta egenskaper hos detta svenska band men jag önskar att de hade haft en vidare syn på vad som är modernt nu när de vill poängtera just det i sin musik. VII GATES metal är trots allt ganska traditionell och dessutom sticker deras musik inte ut från mängden så värst mycket. Faktiskt är jag mest imponerad av keyboardisten och han är inte ordinarie medlem i bandet. En helt okej platta men tyvärr saknas originaliteten.
|
| Låtlista |
1. When gates are opening
2. The skyrider
3. Dreams they haunt me
4. March of the amazones
5. Answer to you, heart (Stranger in the dark)
6. Immortal (Hymn to the prison)
7. Lethal attraction
8. Children of the corn
9. The mad minstrels (with delusions of grandeur)
10. The lake
11. Cat eyes
12. Feeding the predator
|
Köp den
hos CDON
|
