När Fjärde Världen gästade Fattaru i deras "Första femman" tänjde mina smilband ut sig för att forma ett leende. Detta var jävligt bra svensk hiphop. När Fjärde Världen släppte sin singel, ”För alltid” i eget namn, tidigare i somras visste jag inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till den. Ett hyfsat skönt beat håller låten över ytan, men låten som sådan var mer tveksam.
När de sedan följde upp med ”Riktiga proffs” så var det en ordentlig dansgolvs-rökare som kunde få vilken raggare som helst att rocka loss i yster dans. Typisk armviftarfunk. Själv var jag fortfarande väldigt tveksam till Fjärde Världen som effektivt släckte alla förhoppningens lågor.
Det saknas bara en att de tackar ja när Lasse Berghagen vill ha med dem på Skansen.
Nu sitter jag här med fullängdsdebuten och trots de båda tveksamma singlarna är jag faktiskt väldigt nyfiken på resultatet.
Och visst svänger det riktigt bra, men det fortfarande någonting som saknas. Efter en stunds funderande och ett antal genomlyssningar förstår jag var felet ligger. De kan inte, hur de än vänder på orden, övertyga mig med sina texter. De låter som andra klassens lyrikdrömmare. Skrala rim och knappast helt och hållet självupplevda ord och framförallt de politiska engagemangen känns svaga.
Beatsen sitter halvvägs in i albumet som en smäck. Det svänger, kränger och gungar skitbra i ”Så går det till” och ”Uh Oh”. I den sistnämnda gästas Världen av Ison & Fille.
Vad gäller texterna säger sig Fjärde Världen vara alternativet för alla svenska hiphopskallar, likt en mässande Alf Svensson på valturné. Det stämmer naturligtvis inte alls. Textmässigt är de ganska magra, rentav fattiga.
Något som däremot är ett rejält glädjepiller är alla beats som ligger utströdda över hela skivan. Oskar Skarp, Masse, Stuffe och Breakmecanix lägger en läcker matta av smarta hiphop-beats och det svänger som fan. Matte visar att också han har känsla för arangemang och produktion.
Gäster är standard i dessa kretsar. Givetvis återgäldar Fattaru tjänsten med ett tveksamt inhopp tillsammans med Daddy Boastin’. Timbuktu tittar också in (det är ju hans skivbolag) och tidigare nämnde jag Ison & Fille.
Just detta flitiga gästande inom den svenska hiphopen (i övriga världen också, förvisso) kanske är något som urholkar genren. Alla kör efter samma mönster som från början sattes av Petter (varför dög inte Latin Kings?, då hade det antagligen låtit mycket trevligare.). Jag menar inte att alla plankar hans stil, utan han var den förste att bjuda in andra artister och polare och nu när alla svenska hiphoppare är mer eller mindre kompisar med varandra så känns musiken lite avskalad. Det måste till lite nya infallsvinklar. Som Timbuktu gjorde i våras med sitt andra album. Timbuk är för tillfället den store inom svensk hiphop och Fjärde Världen har en del att lära. Men tills vidare så funkar det, men det kan bli mycket bättre. |
| Låtlista |
1. Förord
2. Andra akten
3. Festfixarna
4. Mitt sanna jag
5. För alltid
6. Ingen annan
7. Tillräckligt sagt
8. Vem annars
9. Dessa tider
10.Vänta tills ikväll
11.Riktiga proffs
12.Så går det till
13.Uh Oh
14.Vart vi än går
15.Tamam
16.Brödraskap
17.Världsomspegling
|
Köp den
hos CDON
|
