STATE OF ROCK, vad är det för ett bandnamn egentligen? STATE OF ROCK, känn på det…inte direkt något upphetsande, eller hur? Men rockens status är ju, som vi alla vet, konstant på hög nivå, oavsett trender. Så ett band som tar detta intetsägande namn till sig bör väl åtminstone visa upp att deras egen status är bra. Och med tre tidigare medlemmar från numera avsomnade tyska melodiösa rockbandet Frontline och sångaren Tony Mills (Shy/TNT), så måste det naturligtvis var klass på musiken. Det här är gitarristen Robby Böbel’s nya projekt och han har skrivit debutalbumets tio spår tillsammans med Tony Mills och beskriver plattan som ”75% Frontline + 25% Shy = 100% STATE OF ROCK”, och, visst, jag kan skriva under på det. Men det tog ett tag innan den här plattan lossnade fullt ut för mig.
De övriga två musikerna är de gamla Frontline medlemmarna Hutch Bauer på bas och Rami Ali på trummor. Tillsammans så har dessa fyra rutinerade herrar gjort ett album som jag anser är Tony Mills bästa på många år. Och med det menar jag att det var länge sedan som man hörde honom sjunga så här bra och engagerat och det visar ju på att han trivs med STATE OF ROCK’s musik. Mills brukar ofta låta för skrikig och har ju ett högt register och det har han även här, men det låter så mycket mer avslappnat när han sjunger på den här plattan.
Robby skrev ju musiken även till Frontline, så är du familjär med det bandets musik så känner du igen dig här. Den stora skillnaden är ju att det är Tony Mills som sjunger och det är inget nedköp, om man säger så. De tio spåren är naturligtvis starkt melodiösa, det är från den världen som både Tony och Robby kommer, och det är en bra och tajt produktion som grabbarna bjuder på. Det handlar om urtypen av rock’n’roll för den hårda generationen, med referenser från Deep Purple, Rainbow, Whitesnake eller Saxon, dvs. brittisk rock med blues i botten.
STATE OF ROCK är en platta som bjuder på ett knippe mycket bra rocklåtar, men det tenderar att bli lite tråkigt och förutsägbart i längden. Det här är inget för dig som letar efter nya infallsvinklar i hårdrocken utan det här är ett band som följer en sedan länge utstakad mall. Låtar som ”Black & blue”, ”Without my love”, ”Heartless dreamer”, ”Hanging in the balance” och “Friction” har alla något som vi hört tidigare. Men vad gör väl det när det låter så bra som det gör och de här grabbarna vet hur man skriver bra och melodiösa låtar. Tur att Tony Mills verkar trivas och ger musiken rätta inputen med sin säregna röst, för det är så lätt att det balanserar över till tråkigt om de inblandade inte är tillräckligt engagerade. I power balladen ”Don’t make me cry” tycker jag i och för sig att Tony spelar över lite väl mycket och det är inte heller bra.
”A point of destiny” är klassiskt bra melodiös hårdrock som för den skull troligtvis aldrig kommer att bli ”klassisk”. Bra produktion och bra låtmaterial gör det till en platta som ligger snäppet under måste-ha högen!
|
| Låtlista |
1. Black & blue
2. Without my love
3. Heartless dreamer
4. Don’t make me cry
5. Hanging in the balance
6. Freedom
7. Count me out
8. A point of destiny
9. Friction
10. Somewhere
|
Köp den
hos CDON
|
