Svenska rockmusiker är världsbäst på att skriva melodiös rock och AOR och har så varit under lång tid, åtminstone efter amerikanarna som ändå uppfann denna ofta bespottade musikgenre. På senare år har ju musiken blivit lite mer rumsren, då många nya lyssnare har tillkommit efter framgångar med några gamla klassiker från förr på nedladdningslistor världen över. Här i Sverige så har band som The Poodles vuxit sig starka tack vare exponering i Melodifestivalen och även H.E.A.T. har rönt framgångar via det programmet, men lyckades inte hela vägen ut då deras senaste platta var en tung besvikelse.
Därunder så poppar det upp nya – och gamla - band med jämna mellanrum som bara är så underbart bra, men som inte lyckas att lansera sig medialt, och det är synd. Jag tänker på Treat’s underbara återkomst förra året, Bad Habit, Eclipse, Spin Gallery, Coldspell, Elevener och Last Autumn’s Dream, bara för att nämna några av våra oerhört duktiga band här i landet. Två andra band som har jobbat lite i skuggan av de mer kända banden är Shineth och MISS BEHAVIOUR, två band vars stigar har korsats vid olika tillfällen och numer är duon bakom Shineth integrerad till duon bakom MISS BEHAVIOUR. Ny uppsättningen av bandet släpper nytt album i dagarna, kallat ”Last woman standing” och är uppföljare till den kritikerrosade debutplattan ”Heart of midwinter” som släpptes 2006.
Sebastian Roos heter sångaren som vi senast hörde på albumet ”Lost magic place” från duon Shineth, ett album väl varierat med influenser såväl från Europe och Dalton, som The Ark och Melody Club. Där fanns också trummisen och keyboardisten Anders Berlin, som i MISS BEHAVIOUR endast trakterar trummorna. Tillsammans med de två originalmedlemmarna från MISS BEHAVIOUR, gitarristen Erik Heinke och keyboardisten Henrik Sproge så har kvartetten gjort en platta som fångar upp allt det bästa från 80-talets pompösa AOR, vårt svenska arv av genren och dagens moderna varianter. Alla elva spåren är oerhört snygga, melodiösa och det här är ett album som man kan njuta av länge och som kanske skulle kunna ge bandet en välbehövlig skjuts upp i rampljuset, nu när t.ex. H.E.A.T. inte är riktigt att räkna med längre. Men det behövs naturligtvis massor av exponering för killarna för att det skall fungera.
Det finns inte ett enda dåligt spår på den här plattan och det är också väldigt svårt att plocka ut några riktiga favoriter, för alla låtar är faktiskt mycket bra. Men jag gillar speciellt inledande ”1988”, den melodiösa ”Cynthia”, plattans tyngsta spår i ”Perfect war” - där faktiskt Roland Grapow (ex-Helloween, Masterplan) gästar med ett gitarr solo, den vackra balladen ”Till we meet again” och det dramatiska, och närmast progressiva, titelspåret där musikaltjejen Kajsa Berg sjunger duett med Sebastian.
Det enda minuset får den här plattan för det lite ostrukturerade soundet, där man troligtvis har försökt att återskapa 80-talets svulstiga ljud men där man inte riktigt lyckats. Men låtmässigt är det här en alldeles lysande platta och att slå ihop talangerna från två olika band på det här viset var verkligen en lysande idé! Se bara till att hålla sams ☺.
|
| Låtlista |
1. 1988
2. Cynthia
3. Give her e sign
4. Perfect war
5. Average hero
6. Till we meet again
7. Taking hostage
8. Emergency
9. Living the dream
10. Last woman standing
11. 11th hour
|
Köp den
hos CDON
|
