Här kommer då, som utlovat, platta nummer två som Inside Out släpper under maj månad som man kan beteckna som något av ett superband inom progmusiken. Tidigare skrev jag om bandet Affector men nu heter bandet istället HEADSPACE och är en konstellation musiker som bildades efter en idé från Adam Wakeman, son till Yes legendariske keyboardist Rick Wakeman, och sångaren från Threshold, Damian Wilson. Därför skulle man kunna tro att musiken på ”I am anonymous” bär på stora influenser från just Yes och andra samtida klassiska progband, men HEADSPACE har faktiskt lyckats integrera både gammalt klassiskt progsound med moderna inslag. Det kanske inte är så nyskapande, men den långa skivan bjuder på fräsch och intressant musik som skiftar allt från lite tyngre moderna tongångar a la Dream Theater till Yes och It Bites.
Man skulle också kunna tro att HEADSPACE använder sig at keyboards som huvudinstrument, men det ser gitarristen Pete Rinaldi (Hot Leg) till att det inte blir. Även Adam är ju, som bekant, keyboardist och har bl. a. spelat med i Ozzy Osbournes band. Det är Adam och Pete som har skrivit plattans åtta varierade spår, som sträcker sig mellan knappt tre upp till femton minuter långa. Plattan är dryga 73 minuter lång, men känns inte alls så långt och alla medlemmars insatser i det hela faller så naturligt på plats. Och Damian Wilson sjunger härligt engagerande då han ena stunden låter lite som Jon Anderson för att ytterligare lite senare leka som om han vore Robert Plant. Däremellan är han bara sig själv och använder sin pipa med yttersta professionalism.
”I am anonymous” var inte menat att bli en ”progplatta” utan man startade förutsättningslöst. Men det blev oundvikligt långa låtar med flera olika teman, trots att man hela tiden höll sig kvar vid den sångorienterade inriktningen. Rush, Yes och Genesis glimtar förbi och är stora influenser för alla inblandade, men det är inte allför mycket och tar inte överhand. Spår som ”Die with a bullet” eller ”Daddy fucking loves you” spretar rejält och det är ett rent nöje att luta sig bakåt och insupa alla intryck som musiken ger. Just att sy ihop så mycket olika musikaliska teman är ju något som Yes gjorde, och gör, i sin musik. Lyssna till exempel på den bombastiska domedagslåten ”Fall of America” som innehåller så mycket örongodis att man häpnar!
Sedan finns också de lugna, kortare, mer normala spåren med vers stic och refräng, såsom den oerhört vackra och tankeväckande ”Soldier” där Damian bara kompas av Adams piano och något som troligtvis skall låta som en kyrkklocka, men som mer låter som ”Tubular bells” klockan.
En annan fantastiskt låt är ”In hell’s name” som inleder med kyrkorgel och Damian på sång, men som successivt byggs upp för att slutligen anslutas med övriga bandet, där jag ännu inte presenterat bassisten Lee Pomeroy (It Bites, Steve Hackett) och den rutinerade trummisen Richard Brook, som mig veterligen aldrig tidigare lirat progrock, utan med artister som Leo Sayer, Roger Daltrey, Victoria Beckham och Avril Lavigne.
”Daddy fucking loves you” är ju en intressant titel på en låt, eller hur? Det är en femton minuter lång skapelse som till större delen består av instrumentala partier, som tillhör det mest komplexa på plattan, Vissa delar av låten får mig att tänka på det engelska bandet Frost*, speciellt den näst intill orädda galenskap, som verkar ha rått i studion när man skrev låten. Inspirerande och imponerande!
”I am anonymous” har tagit 5 år att göra, men första gången man hörde talas om HEADSPACE var 2005, då bandet gjorde sina första spelningar. Sedan dess har bandet släppt en EP med fyra spår, varav inget återkommer på den här plattan, och agerat förband till Ozzy Osbourne.
Det här är en debut som verkligen smakar mer då HEADSPACE är ett av få band som lyckas intressera mig under alla 73 minuterna som plattan löper. Rekommenderas!
|
| Låtlista |
1. Stalled armageddon
2. Fall of America
3. Soldier
4. Die with a bullet
5. In hell’s name
6. Daddy fucking loves you
7. Invasion
8. The big day
|
Köp den
hos CDON
|
