I Holland är progressiv rock riktigt stort och det kan man bland annat se på antalet grupper som spelar progressiv rock i någon form. Det beror bland annat på att det finns en vital och levande musikscen som gör att både musiker och fans kan mötas på ett sätt som är unikt idag. Holland har ju, bland andra, de klassiska ställena Tilburg 013 och De Boerderij i Zoetermeer där många, både stora och mindre stora, namn valt att spela in DVD och Blu-Ray konserter.
SILHOUETTE är kanske ett av Hollands mindre kända band, men gruppens förra album, ”Moods”, som släpptes 2009 fick en hel del positiv feedback. Jag tyckte själv att musiken var riktigt intressant, men att det lät lite väl mycket amatör om både framförandet och produktionen. Ett lovande band som behövde utvecklas, helt enkelt. Nu är SILHOUETTE tillbaka med sitt tredje album, ”Across the rubicon”, och det är det lilla svenska bolaget Progress Records som än en gång står ansvariga för utgivningen.
Att SILHOUETTE har utvecklats sedan förra albumet står solklart och gruppen låter betydligt mer homogent, tajt och proffsigt. Trummisen Jos Uffing, som var förra albumets stora akilleshäl med sitt otajta spel, håller här en betydligt högre nivå. Bandet har faktiskt tre sångare men ingen av dem har någon speciellt bra röst, men det låter åtminstone inte falskt. SILHOUETTEs stora behållning, nu som tidigare, är bandets keyboardist, Erik Laan, som förgyller musiken med massor av retroljud från sin synthpark. SILHOUETTE har influenser från en del anglosaxiska band, såsom IQ och Pendragon, men också en del från de tyska krautrockarna Eloy och i båda fallen står också keyboarden i centrum.
”Across the rubicon” består av åtta spår, varav tre ligger mellan elva och tolv minuter i speltid. Inledande titelspåret är en kortare, vacker och lugn komposition med enbart keyboard och sång. Den går direkt över i plattans första längre spår, ”Breathe”, som jag också håller för plattans bästa spår. Synthar och gitarrer bygger upp ett storslaget ljudlandskap till en mäktig demonstration i snygga keyboards, arrangemang och musikaliska teman.
”Empty places” är en lugnare komposition där bandet drar trådar mot Pink Floyd och Pendragon och där vers och refräng är riktigt vackra.
Det spåret går direkt över i ”When snow’s falling down”, som vaggar på i samma tempo och hade man inte bytt sångare mellan spåren så kunde dessa två spår lika gärna varit ett. Ett synth tema i låten påminner starkt om Mike Oldfields ”Tubular bells” och barnkören i slutet ligger för lågt i ljudbilden för att fungera. Troligtvis för att refrängen kan vara lite för svår för en barnkör att få till bra.
Sedan tappar jag tyvärr lite fokus i lyssnandet, med den tråkiga ”Anybody”, som bara känns onödigt lång. De två kortare spåren ”Grendel memories” och ”Nothing” saknar också bra musikaliska idéer och plattans längsta spår, den tolv minuter långa ”Don’t stop the movie” är faktiskt ett riktigt sömnpiller och här vill jag bara stoppa filmen.
Summan av SILHOUETTEs nya platta blir ett stort steg framåt i proffsighet, men tyvärr ett steg tillbaka när det gäller låtkvaliteten och de musikaliska idéerna.
|
| Låtlista |
1. Across the rubicon
2. Breathe
3. Empty places
4. When snow’s falling down
5. Anybody
6. Grendel memories
7. Nothing
8. Don’t stop the movie
|
Köp den
hos CDON
|
