JOANNA DEAN Jacobs är en urtypisk amerikansk rocktjej som gick i samma fotspår som sina idoler Janis Joplin och Bonnie Raitt, fast hon tillsatte en stor portion av hårdrock i sin annars uramerikanska bluesiga rock’n roll. JOANNA har ett rasp i sin röst som påminner en hel del om Bonnie Raitt, men som kanske inte kommer upp riktigit i Janis Joplins klass. Med sitt band så spelade hon in albumet ”Misbehavin’” 1988 på Polydor Records och hon fick finfina reaktioner för sin skitiga rock och hennes grymt tunga röst. Det blev sedan turné världen över som tog henne ända till Odense i Danmark, men sedan blev det väldigt tyst om JOANNA.
Denna enda skiva i eget namn har med åren blivit en raritet och nu släpper tyska Yesterrock en remastrad version av albumet, i dess originalutförande, alltså utan bonusspår, så plattan är endast nio spår lång. En vanlig längd på vinylens tid. Och det räcker åtminstone för min egen del, för hur bra röst än JOANNA har så finner jag hennes musik intetsägande. Amerikaner älskade på 80-talet rock’n’roll med delar av country och blues inbakade, ja det gör de faktiskt fortfarande fast med mer inslag av country, och det är precis så som JOANNA låter. Fast då med en stor dos hårdrock. Och man kan anta att det kan ha varit av den anledningen som JOANNA aldrig riktigt slog, det vill säga kombinationen med den tyngre rocken.
I JOANNAs band fanns det några intressanta namn, såsom bassisten Willie Weeks, som sedermera spelat med storheter som Eric Clapton och David Bowie och trummisen Roger Cox som är en duktig musiker som spelat med några mindre kända band som Tonebenders, SILA och Jim Boggia. Bandet är här tajt med ett starkt 80-talsindränkt sound, så som det skulle låta på den tiden. Gitarristen Steve Ingle imponerar mest på mig här och i den riktigt härliga covern på Stones ”Gimme shelter” så spelar han gränslöst snyggt på slide.
Jag fastnade inte för JOANNA DEAN när plattan släpptes 1988 och den tilltalar mig föga 2012. Det låter konstigt nog inte riktigt trovärdigt när hon sjunger sina riktigt taffliga texter om män som svikit henne och om stora mängder intag av alkohol. I ”I miss the money” går refrängen ”I miss the money, but I don’t miss you honey” vilket inte är den bästa lyriken i mina öron, som sällan bryr mig om plattityder i texterna.
JOANNA DEANs öde var att få sina 15 minuter i berömdheten, kanske inte då på förstasidorna, men ändå. Efter den här plattan släppte hon visserligen en platta med gruppen Bad Romance men sedan har det varit tyst om henne och hennes kraftfulla röst. Synd? Ja kanske men med ett mediokert låtmaterial så kan man inte slå igenom hur bra röst man än har.
|
| Låtlista |
1. Ready for Saturday night
2. Kiss this
3. Misbehavin’
4. I miss the money
5. Once is enough
6. Dirty fingers
7. Burnin’ rubber
8. She’s been hearing about me
9. Gimme shelter
|
|
