Att man då och då börjar tänka på öl eller andra alkoholhaltiga drycker när man lyssnar på musik händer, men när jag hör svenska BONAFIDEs grooviga och felfria rock’n’roll så är det mer en regel än ett undantag. Och då kan jag tala om att jag just nu när jag skriver det här sitter på tåget mellan Varberg och Halmstad och klockan är bara tjugo över sex en onsdagsmorgon. Det är något magiskt över Pontus Snibbs melodiösa låtar och bandets stentajta sound. Förra albumet, ”Something’s dripping”, var ett svenskt ”Highway to hell”, en melodiösare ”Bad sneakers and a pina colada”, ett groovigare ”Stockholm syndrome”, och jag skrev då att BONAFIDE var Sveriges just då bästa rock’n roll band. Plattan utlöste en hel del intresse utifrån, speciellt England och årets konsert på Sweden Rock Festival var tydligen en av höjdpunkterna.
Pontus Snibb bildade BONAFIDE 2006 tillsammans med gitarristen Mikael Fässberg, trummisen Niklas Matsson och bassisten Martin Eklund. Debutalbumet släpptes ett år senare och bandet gav sig ut att spela live som support till bl.a. Deep Purple, Europe, Y&T och Quireboys. Och det är live man bör se och höra BONAFIDE då det är bandets rätta element, men galna upptåg och ett massivt ös från scenen. Men deras plattor hör också till det bästa som man kan höra i genren.
Nya albumet heter ”Ultimate rebel” och innehåller 10 snabba och korta spår där man får allt det man vill ha av ett rockband, tyngd, groove, starka låtar och massor av attityd. Redan i maj kunde vi höra första smakprovet från den här plattan via singelsläppet, den snabba och vansinnigt catchiga ”Too fired up”, med en refräng som inte lämnar huvudet utan riktigt tuff avprogrammering. Nyligen kom också singel nummer två, ”Too fired up”, ett spår som går i ett lugnare tempo med en stark refräng och ett skönt gitarr riff.
”Ultimate rebel” låter lite mognare och tempot är i genomsnitt något lägre, men attacken och attityden är densamma. Pontus röst är lite hesare, kanske beror det på ett flitigt turnerande och massor av intensiva konserter, gitarr riffen vassa och bandet är oerhört tajt och grymt slipat. Inledande ”Make my own rules” drar igång utan pardon och i refrängen sjunger Pontus ”Make my own rules, I got no time for fools” och det här bandet kör sitt eget race och gillar du inte musiken så lägger de inte tid på att försöka konvertera dig. Det här är för dem som kan ta till sig BONAFIDEs enkla budskap utan snack; rocka fett och ha kul!
”Blue skies red” är en lite annorlunda låt, tung med sköna harmonier, bra vers och en stark refräng. Det låter lite tidiga AC/DC, men också tidigt Def Leppard, australiska Geordie eller engelska Boxer, alla från 70-talets glada dagar.
Om man lyssnar lite på inledningen och versen på ”Rough cut” så finns det vissa drag av Blue Öyster Cults mysticism och varma rock’n roll. Även det här spåret är lite ”mognare” och visar upp en större bredd på vad BONAFIDE kan göra i studion.
Spåret därefter heter ”Rag and bone man” och man kan nästan förstå via titeln att det låter ”No bullshit” rock med skitigt råa gitarr riff och massor av bluesigt rasp i Pontus sång.
Avslutande ”Rebel machine” är härlig blues i rock’n’rollens tecken och bättre än så här gör inget annat band den här musiken i Sverige, och har inte gjort det sedan BONAFIDEs förra platta faktiskt.
Jag blir än en gång såld på det här bandet och hade jag haft några öl liggande bredvid mig så hade jag tagit chansen och kanske luktat lite märkligt vid ankomsten till mitt jobb idag. Dock vill jag bara poängtera att BONAFIDEs musik inte är farlig för hälsan på så sätt att alkoholintaget blir för stort, så länge man inte spelar plattan FÖR ofta ;-).
|
| Låtlista |
1. Make my own rules
2. The mess
3. Too fired up
4. Doing the pretty
5. Blue skies red
6. Rough cut
7. Rag and bone man
8. I want out
9. Pick a window (You’re leaving)
10. Rebel machine
|
Köp den
hos CDON
|
