”In absentia” betyder frånvaro, eller rättare sagt någons frånvaro. PORCUPINE TREE har funnits i lite drygt femton år och har hunnit med ett gäng plattor. Gruppen började som ett enmansprojekt av Steven Wilson, tillika bandets sångare, låtskrivare och gitarrist. Bandet uppstod egentligen p.g.a. ett skämt. Steven’s bästa kompis vid tiden kring 1987 hette Malcolm Stock och de hittade på ett band som varit stora under 70-talet och satte samtidigt upp en imponerande skivproduktion för bandet som fick namnet PORCUPINE TREE. Steven Wilson hade en egen liten studio där han komponerade musik för att, så att säga, backa upp historien on det påhittade bandet. Det som från början varit en kul grej slutade med att Steven skickade in taperna till en engelsk underground-tidning som, turligt nog, precis låg i startgroparna att bilda ett eget skivbolag. Bolaget hette Delerium och under större delen av 90-talet gavs skiva efter skiva ut med PORCUPINE TREE.
Från början var Steven den ende bandmedlemmen, men efterhand som efterfrågan på livespelningar blev större så såg Steven sig nödgad att utveckla samarbete med andra musiker. Detta var inget hinder eftersom Steven fått väldigt mycket kontakter med andra musiker bland de psykedeliska och progressiva banden i England. 1996 kom det första smakprovet om vad som komma skulle. Singeln som släpptes hette ”Waiting” och den fick genast mycket uppmärksamhet i engelsk radio och låg på flera indie-listor runt om i Europa. Bandet bestod nu också av Colin Edwin på bas, Chris Maitland på trummor (senare utbytt mot Gavin Harrison) och Richard Barbieri, som tidigare återfunnits i det experimentella new wave-bandet Japan, på keyboard. 1997 kom det stora genombrottet med ”Signify” som fick mycket positiva recensioner i hela Europa och framför allt i USA.
”Signify” lät som en blandning av Pink Floyd, Japan och Marillion, men med en större betoning på bra refränger. Låtarna kunde vara som små mini-rockoperor men ingenting var någonsin svårlyssnat. Någonstans mellan mainstream och progressiv rock. Året efter släpps PORCUPINE TREE’s femte album, ”Stupid dream” på nytt skivbolag och de fick en stor hit med låten ”Piano lessons”. Nu, år 2003, är det då dags för första släppet på ett s.k. major-bolag och Lava/Warner Bros. satsar stort på nya albumet ”In absentia”
Konstigt nog har PORCUPINE TREE aldrig slagit i Sverige bland den progressiva publiken, vilket jag tycket är konstigt. Albumen ”Signify” och ”Stupid dream” är två plattor som är riktigt bra och som visar prov på en melodikänsla och ett musikaliskt sinne för kvalitet. På ”In absentia” får du allt detta plus lite till. PORCUPINE TREE’s typsika stil finns kvar men man har fläskat på med tyngre gitarrer och ett mycket mörkare sound. ”In absentia” låter mer Dream Theater/Planet X och ganska mycket Spock’s Beard blandat med Pink Floyd och Marillion idag. Ser man dessutom på den medföljande videon på ”Strip the soul” så får man direkt kalla kårar, för den slår till och med det värsta som Marilyn Manson någonsin presterat. Vilket osökt får mig att fundera på om ”In absentia” har en röd tråd som kanske går genom hela albumet, men tyvärr framgår inte detta i CD-häftet eller på hemsidan. Ändå känns plattan som en ”hel” historia på något sätt, men inte heller texterna ger någon klar bild eftersom de är mer eller mindre omöjliga att begripa.
”In absentia” inleder med en lite chock när ”Blackest eyes” river igång med ett, för vana PORCUPINE TREE-lyssnare, mycket tungt gitarrsound. Det är mer progressiv hårdrock i första spåret än den psykedelo-rock som man vant sig att höra av bandet. Stämningen är dessutom väldigt mycket mörkare än vad man är van vid. Dock är låtarna starkare än på någon tidigare PORCUPINE TREE-skiva.
”Trains” lugnar ner tempot betydligt och den akustiska gitarren och den spröda rösten känns mer som det P.T. man lärt sig gilla. Även ”Lips of ashes” är till större delen akustisk och stämningen mycket Pink Floyd-sk. Spår nummer 5, ”Gravity eyelids” är albumets längsta spår med sina 8 minuter men det är också albumets bästa spår. En vacker och luftigt flummig låt med en mycket bra refrängslinga som jag kommer på mig att nynna till efteråt. ”Wedding nails” är helt instrumentalt och här tar återigen den nya, tyngre och gitarrbaserade sidan av P.T. över. ”Prodigal” är åter en låt som andas mycket Pink Floyd och mycket av tidig 70-tals flum.
Låt nummer 9 heter ”The creator has a mastertape” och är det spår som sticker ut mest av alla. En väldigt mörk låt med dissharmoni , en snabb basgång och ett smattrande trumkomp. Gitarrspelet påminner om Reeves Gabrels eller Robert Fripp och refrängbiten är blytung industrirock. En låt som jag inte kan låta bli att spela om flera gånger, bara för att den är totalt urflippad och galen! Sedan är det åter tillbaks till det lugnare tempot i ”Heartattack in a layby” och sedan är det dags för singelspåret ””Skip the soul” som börjar lugnt och beskedligt, men som snart fyller på med en taggtrådstung gitarr. Avslutande ”Collapse the light into earth” byggs upp från ett ensamt piano till ett crescendo med en stor kör och stråkar. Dessutom innehåller denna europeiska version 3 extra spår på en andra CD-skiva, varav ”Strip the soul” i en kortare ”Video edit”. De två övriga spåren härstammar från samma inspelnings-session, men de kom aldrig med på den amerikanska versionen som faktiskt släpptes i USA redan i september. Båda spåren håller nästan lika hög standard som materialet från huvud-CD’n och det är bara att tacka och ta emot när det inte kostar något extra.
Den här skivan växer ju mer man lyssnar på den och jag har väl aldrig rankat PORCUPINE TREE som någon av mina favoritband tidigare, men i och med denna platta så höjer de sig ett snäpp i min samling. PORCUPINE TREE är i högsta grad närvarande med ”In absentia”
|
| Låtlista |
1. Blackest eyes
2. Trains
3. Lips of ashes
4. The sound of muzak
5. Gravity eyelids
6. Wedding nails
7. Prodigal
8. 3
9. The creator has a mastertape
10.Heartattack in a layby
11.Strip the soul
12.Collapse the light into earth
Bonus-CD
1. Drown with me
2. Chloroform
3. Strip the soul (video edit)
|
|
