1997 släppte Monster sitt fantastiska album, “Rocker’s Deligth” och jag tyckte att jag äntligen hade hittat värdiga ersättare till The Clash. Visst är det stora ord att utse någon till efterträdare till en av rockhistoriens största band som påverkat rockhistorien mer än vi kanske förstår. Men faktum är att jag var helt såld på den underbara mix av ska, rock n’ roll och attityd som Anders Wendin och hans anhang presenterade. Det var ljuvlig, spottande och fräsande rockmusik som träffade mitt i solar plexus och jag mådde så jävla bra. Monster var ett ruggigt bra rockband. Kanske skulle jag utnämna dem till Sveriges svar på The Clash istället. Tyvärr gick Monster i graven allt för tidigt.
Nu har de återuppstått! Nja... Inte riktigt. Moneybrother är ett projekt som drivs av Wendin. I bandet finns bara Viktor kvar från Monster, på trombon. Dessutom är attityden en aning mjukare och inte alls lika uppkäftig. Slutligen har Anders Wendin vuxit upp musikaliskt och därför har han också blivit tråkigare. Det är inte dåligt bara för det, men när ”Reconsider Me” släpptes så blev jag faktiskt en smula orolig.
Wendin hade tydligen upptäckt Bruce Springsteen och det tog ett tag innan jag kunde acceptera låten som något Wendinskt.
När nu fullängdaren äntligen har kommit så är det med lättat hjärta som jag kan konstatera att Moneybrother inte är riktigt så vuxen som jag först befarade. Efterhand så blir det lite mer osorterade intryck som tar sig uttryck i ett stökigt, men ändå ordnat sound.
Redan i andra spåret, ”It’s Been Hurting All the Way With You, Joanna” tar sig kärleken till soul uttryck tillsammans med snygga stråkar.
Men den bästa soullåten på hela albumet är ”Don’t Call the Police”. Här sjunger Anders i falsett (jag hade inledningsvis lite problem med detta) på en lugn låt och då framträder eventuella röstbrister ganska tydligt. Och visst har han brister, rent tekniskt, men det är ju det som är så väldigt mycket av hans charm. Låten har hämtat mycket inspiration från sydstatssoulen som den lät under tidigt 70-tal.
Albumet fortsätter med ytterligare en lugn låt (”Keep the Hurt At Bay”) och det är nu, efter en stunds lyssnande, som det står helt klart att trots ett visst mått av vuxenrock så är det ändå det slyngelrock i botten.
Vad vi har att göra med här, är en slags skenande rock som vägrar låta sig tyglas, men som trots denna attityd trots allt låter sig ledas in på lugna gatan lite då och då. Det är en stor hyllning till den musik som Moneybrother verkligen älskar och som har betytt så otroligt mycket för honom – soul, ska (även om referenserna numer inte på långa vägar är lika framträdande som hos Monster) och rock n’ roll. Ibland blir det tyvärr lite väl tillrättalagt och jag kan inte låta bli att tänka Springsteen. Det borde ju inte vara någon nackdel att inspireras av en av rockens giganter, men i Anders Wendins fall är det just så. Det blir lite för välansat.
Det mest positiva är att hans referenser till Kevin Rowland och Dexy’s Midnight Runners, när han fjärmar sig från Clash. Det är väl det som kallas utveckling och Anders Wendin utvecklas definitivt inte i negativ riktning, även om jag hade önskat mig en något annorlunda riktning.
Trots mina invändningar så är detta musik som är omöjlig att motstå och betyget blir trots allt ganska trevligt ändå. |
| Låtlista |
1. Reconsider Me
2. It's Been Hurting All the Way With You, Joanna
3. Don't Call the Police
4. Keep the Hurt Away
5. The Pressure
6. Positive Vibrations
7. Golden Lonely
8. Don't Stop
9. Feeling Getting Stronger In the Dark
10. Can't Stop
11. Stormy Weather
|
Köp den
hos CDON
|
