I en tid för länge sedan när jag fortfarande sökte min musikaliska identitet så var jag lätt att leda in på olika spår. Jag slukade all musik av ren nyfikenhet och så småningom hittade jag min stil. Under denna uppfostringstid förstod jag dessutom en sak; jag gillar inte gitarrgnissel, även om jag vid några tillfällen i de tidiga tonåren sa mig ha full förståelse för att man onanerade på gitarrhalsen.
Visst finns det musik som i det närmaste kräver gitarrsolo och fokusering på gitarren som instrument, men jag orkar inte med den självupptagna gitarrstilen som exempelvis många rockgitarrister höll på med under stora delar av 80-talet och även än idag finns dem som inte förstår när det är dags att sluta med ett solo, utan de drar ut på det i det oändliga.
Den musik där jag kan stå ut med ett gitarrsolo är ofta jazzrock som ju i de flesta fall bygger på soloutflykter av de flesta inblandade musiker. Det finns också andra fall där jag kan stå ut med gitarrsolo i olika former, men sällan är det någon som gör något ovanligt idag som fångar min uppmärksamhet.
Detta betyder inte att jag inte tycker om rockmusik då och då, för all rock bygger inte på gitarrsolo. Det finns faktiskt de som har förstått det.
Med detta sagt så måste jag nu få uttrycka min beundran för en gitarrist som nu debuterar med sitt första studioalbum (han släppte, i USA, en live-skiva förra året): Robert Randolph.
Detta är en man som släpper in gud i studion innan inspelningarna tar sin början. Det märks med all önskvärd tydlighet att herren befinner sig vid Randolph’s sida i studion. Det är andligt, det är upplyftande, melodiöst och framförallt är det fruktansvärt rytmiskt och svängigt.
Robert Randolph och hans Family Band spelar en rockbaserad gospel med många soulinfluenser, men allting är hela tiden byggt runt Randolph’s gitarrspel.
Han hanterar sin pedal steel, slide och/eller dobro på ett sätt som får den mest hårdnackade gitarrmotståndare att med ett leende nicka gillande.
Eller om jag får lov att citera ett stycke från Robert’s hemsida: ”Randolph’s world center’s on the unique ”sacred steel” tradition within the House of God – The Church”.
Hans gitarrspel är synnerligen unikt i den meningen att han på något märkligt sätt kan få sin pedal steel att låta som Mariah Carey när han är på det humöret och en annan gång använder han sin gitarr och slidar till sig den uppmärksamhet han kräver av lyssnaren.
Han sjunger själv på flesta spår som innehåller sång, men på den sakralt lyckliga ”Smile” är det hustrun och en sångare vid namn Ricky Fowler som tar hand om de vokala inslagen.
Men några gånger är låtarna instrumentala (med ”gang vocals” inslängt lite här och där) och då är det fråga om en slags jazzig country-calypso-rock som visar hur extremt samspelta musikerna i familjebandet är.
Ta ett nypa blues-rock, en nypa soul, en nypa funk a la Bootsy Collins och doppa hastigt i stearin från kyrkoljusen och pudra slutligen med jazzflingor och du har ”Unclassified” klar att stoppa ned i ett konvolut.
Robert Randolph pockar hela tiden på uppmärksamhet för det finns så otroligt mycket att upptäcka i denna musik. Varje gång jag spelar skivan så upptäcker jag nya saker hela tiden. Ibland upptäcker jag att det blir lite för mycket gitarrspel också, men oftast funkar det bra. |
| Låtlista |
1. Going In the Right Direction
2. I Need More Love
3. Nobody
4. Soul Refreshing
5. Squeeze
6. Smile
7. Good Times (3 Stroke)
8. Why Should I Feel Lonely
9. Calypso
10. Problems
11. Run for Your Life
|
Köp den
hos CDON
|
