När Prefab Sprout 1988 släppte den fantastiska "From Langley Park To Memphis" så var jag som fastlimmad i soffan bredvid stereon. Jag kunde sitta i timmar och lyssna och sjunga med i texterna. Jag var oerhört fascinerad av den underbart vackra popmusik som Paddy McAloon och hans polare så mjukt och känsligt framförde.
Två år senare satt jag där igen med ”Jordan: The Comeback” och uppförde mig precis lika egocentriskt, en hypnotiserad blick ner i texthäftet och ett märkligt mumlande som med lite fantasi kunde uppfattas som sång.
Det har gått många år sedan sist, men nu har det hänt igen. Phoenix har släppt sitt andra album och jag antar en zombieliknande gestalt när ”Everything Is Everything” smyger sig ut ur högtalarna. Jag kan inte sluta lyssna och jag kan inte låta bli att uppslukas av musiken som är så märkligt fängslande.
Men nog om mitt underliga beteende och lite fokus på ”Alphabetical”, om jag får be!
På sin debut ”United” för snart fyra år sedan, spelade Phoenix musik som var aningen spretigare än dagens Phoenix.
På 11 låtar lyckades de nästan pricka in lika många olika stilar, med allt från soul och disco till rock och pop och mycket mer där i mellan. Idag förefaller det som om siktet då var mer inställt på hitsinglar i första hand och album i andra hand. Nu är det annorlunda.
Det har tagit i det närmaste fyra år att klämma fram 10 nya låtar, men den långa tidsrymden till trots så visar det sig nu att väntan varit mer än väl befogad. Detta är en skiva med hypnotiska krafter och jag är oerhört lätt att försätta i trans.
Thomas Mars, Christian Mazzalai, Laurent Mazzalai och Deck D’Arcy gör numer musik som mognat betydligt. De har smält samman alla intryck och referenser till en enhet och spelar idag popmusik med rötterna i klassisk brittisk pop, men med en fransk touch. Det hörs omedelbart att det inte är engelsmän som spelar, utan det låter som sagt väldigt franskt. I alla fall så påminner soundet om det som vi lärt oss att älska genom Daft Punk, Cassius och framförallt Air. ”Alphabetical” är dock mer popnära genom den grundläggande sättningen med gitarr, bas och trummor. Slicka basgångar och skönt smekande akustiska gitarrer, syntar och elektroniska handklapp finns med i ljudbilden för att komplettera upplevelsen, för det är just det. det handlar om – upplevelse.
Det är för övrigt inte enbart engelska influenser som kan skönjas i Phoenix’s musik, utan visst ekar det Steely Dan och Hall & Oates också, mellan varven.
”Aplphabetical” är en skiva bestående av soulbestruken pop, men det som gör den till ett riktigt stort album är just den fina mixen av alla inspirationskällor med ett svalt Parisiskt temperament, uppfriskande som en väl kyld champagne med lätt fransk brytning.
”Alphabetical” satte sig direkt hos mig. Albumet höll vad singeln lovade (”Everything Is Everything”) och det var längesedan jag likt ett barn som väntar på sin födelsedag, väntade på en skiva så som jag väntat på denna. Det i sig betyder ofta att skivan inte håller i längden, men efter drygt tjugotalet lyssningar så kan jag bara intyga att skivan, tvärtom växer för varje gång jag tar den från början.
Det har bara gått tre månader på året, men redan har två franska skivor utmärkt sig i en aldrig sinande flora av popmusik. Det är fransosernas år i år – igen. |
| Låtlista |
1. Everything Is Everything
2. Run Run Run
3. I'm An Actor
4. Love for Granted
5. Victim of the Crime
6. (You Can't Blame It On) Anybody
7. Congratulations
8. If It's Not With You
9. Holdin' On Together
10. Alphabetical
|
Köp den
hos CDON
|
