Jag träffade Mike SLAMER 1997 (ursäkta, 1977 ska det vara!) på Restaurang Åtta Glas i Göteborg, efter City Boy’s andra besök i Sverige. Bandet spelade på Konserthuset och vi fick träffa medlemmarna och käka räkfrossa med dem efter konserten tack vare att min kompis Stefan’s halvsyrra blev uppraggad av bandets smått lönnfete manager. Till bordet satt jag mest och pratade med managern och Max Thomas, City Boy’s keyboardist och något av en bandledare. Jag pratade lite smått med de flesta av de andra grabbarna i bandet, men det fanns en figur som jag då tyckte var väldigt sur och otrevlig och det var Mike SLAMER. Så här trettio år efter denna händelse så skulle jag tro att det antagligen berodde på att SLAMER antagligen var blyg och tillbakadragen, men han kan också ha haft en dålig dag. Vi skulle ha träffat bandet även året efter, på ”Book early”-turnén, men dom fick inte tag på hotellrum (eller något sådant), så dom var tvungna att åka vidare redan samma kväll.
City Boy är ett av mina absoluta favoritband genom tiderna men när sista albumet, ”It’s personal”, bara gavs ut i Norge och Sverige så var historien slut för detta underskattade band som släppte 7 plattor mellan 1976 och 1981. Mike SLAMER är den ende av bandets ursprungliga medlemmar som än idag är verksam i musikens värld och han flyttade till USA strax efter City Boy lades ner och träffade Steve Walsh (Kansas) och snart var bandet Streets ett faktum. Det bandet släppte två, idag klassiska, AOR-album där även Billy Greer (Seventh Key) fanns med. SLAMER ägnade några år till att skriva låtar och agera session gitarrist åt artister som Fiona, Hardline, House Of Lords, Warrant, Michael Sweet, James Christian och Tower City. Först 1998 skapade han ett nytt ”eget” band där han kunde få fullt utlopp för sin kreativitet. Steelhouse Lane släppte två album och speciellt andra plattan, ”Slaves of the new world”, är idag en riktig klassiker.
2001 återupptog han bekantskapen med Billy Greer när Billy släppte första plattan med sitt projekt Seventh Key och det har blivit ytterligare en studioplatta och en liveplatta som SLAMER funnits med på. Många har gått och väntat och nu är det då dags för Mike att återigen leta sig ut i rampljuset och det gör han med ett band som han kort och gott kallat SLAMER. Förutom Mike så återgäldar Billy Greer Mike’s hjälp på Seventh Key’s plattor, med att sjunga kör på albumet, som kallats ”Nowhere land”. Dessutom har SLAMER fått riktigt celebert besök framför mikrofonen när Strangeways magiske sångare, Terry Brock, äntligen får visa vad han går för igen.
”Nowhere land” har fyra extremt magiska stunder.
Låten ”Come to me” är årets bästa ballad hittills och den dryga åtta minuter långa låten är en enda lång njutning och den känns absolut inte åtta minuter lång.
”Jaded” är ytterligare en klassisk SLAMER-komposition som har alla ingredienser för att håret skall resa sig i nacken. Refrängen får mig att tänka på Chicago av någon konstig anledning, fast ”Jaded” är naturligtvis mer AOR än westcoast.
”Audio illusion” låter mycket Steelhouse Lane och refrängen är härligt dramatisk och nackhårskrullande.
”Perfect circle” har plattans härligaste gitarriff, tillsammans med ”Not in love”, och refrängen är egentligen alltför banal, men likväl helt suverän.
Dessa fyra låtar är årets hittills bästa utgivna låtar (kommer Code’s platta att släppas i år så finns det några spår där som lär hamna högst), och då menar jag faktiskt alla fyra.
Jag skulle vilja utnämna ”Nowhere land” till en av skivbolaget Frontiers absolut bästa utgivningar. Eventuellt kanske till och med den allra bästa, och då är Toto’s och Soul Sirkus’ plattor inräknade. Produktionen är superb och låtarna är världsklass. Man kan faktiskt inte begära så mycket bättre än detta, när Tony Brock sjunger bättre än någonsin och där SLAMER skrivit sina bästa låtar i karriären. Just nu så droppar det in nya plattor som skall recenseras ganska frekvent, men jag har egentligen inte lust att ta ”Nowhere land” ur spelaren. En garanterad framtida klassiker!!
OBS! Släpps ej innan 22/9 |
| Låtlista |
1. Nowhere land
2. Strength to carry on
3. Not in love
4. Come to me
5. Higher ground
6. Jaded
7. Beyond the pale
8. Runaway
9. Audio illusion
10. Perfect circle
11. Superstar
|
|
