|
| Queen |
EMI |
| Jazz |
(1978)
|
Queen är en grupp som inte går hem i alla läger och då tänker jag faktiskt närmast på mina likar. Är du genuint intresserad av musik så finns det vissa grupper som du bara inte lyssnar på och Queen tillhör dessa grupper som bör undvikas.
Snorkig elitism kallar jag sånt för Freddie Mercury, Brian May, John Deacon och Roger Taylor gjorde en typ av musik som var innovativ på ett väldigt speciellt sätt och det är också det som brukar vara huvudsaken till att de så kategoriskt förkastas av en del – de var experter på känna av vad som var aktuellt och populärt vid tidpunkten för att sedan skapa sin egen påse med Gott & Blandat utifrån det de hörde och såg florera på listorna. Grejen är att de gjorde det så förbannat bra att det blev något helt eget och de förtjänar att hyllas som de innovatörer de faktiskt var.
Det fanns ingen annan (frågan är om det funnits någon senare – möjligtvis Jellyfish) som kunde göra musik på det viset – hårdrock, pop, vau-de-ville och disco på ett så självklart sätt och utan att tappa ett uns av trovärdighet… och samtidigt framföra det på ett lekfullt sätt..
”Jazz” är gruppens sjunde studioalbum och varför det kallas just ”Jazz” förstår jag inte, men det är förmodligen bandets mest varierade skiva utan att en enda gång tappa fokus.
Jag tillhör den åldersgruppen som var med när gruppen hade sin bästa period mellan 1974 (”Sheer Heart Attack”) och 1980 (”The Game”). Problemet de hade var att de ofta var väldigt ojämna och till favoriterna hör egentligen bara 1975 års ”A Night At the Opera” och ”Jazz” där det inte finns en enda svag låt. Övriga album står i skivhyllan, men de var aldrig lika jämna som de två jag nämnde.
Det framförde sin musik på ett lekfullt sätt skrev jag tidigare och då var det framförallt Mercurys låtar som ibland var på gränsen till knasiga och på detta album har det smittat av sig en del på de övrigas låtar också, ja hela produktionen faktiskt.
Det är ju annars ett problem när det är flera låtskrivare i bandet som mestadels skriver på egen hand. Och i Queen var det verkligen påtagligt med Mercurys ibland knäppa pop- och rocklåtar, Mays rockepos, Taylors hårdrock och Deacons finstämda popmelodier. Men på något märkligt sätt så kompletterade de varandra på ett lysande sätt och gjorde ibland övertramp in i de andras sätt att komponera.
Det startar helknäppt med Mercurys ”Mustapha” och fortsätter direkt med ”Fat Bottomed Girls” med snorvacker stämsång som var något av gruppens signum (Bohemian Rhapsody, behöver jag säg mer?). Punk… eller ja… något åt det hållet i alla fall blir det i b-sidans inledningsspår ”Dead On Time”. Detta följs av rena Beatles-popen i ”In Only Seven Days” och innan man vet ordet har Taylor hjälpt gruppen att närma sig disco för första gången i ”Fun It”.
Queen var en grupp och ingen av de soloförsök som gjorts har varit något spännande att återvända till. Dynamiken stannade inom gruppen och den största anledningen är Mercurys dominerande personlighet. På detta album är han särskilt framträdande när han far fram som en furie genom i stort sett hela skivan, på varje låt.
Queen visste precis vad de gjorde och klarade av. De sket högaktningsfullt i kritikers hånfulla skratt för de visste att de var jävligt duktiga på sin grej.
Jag tycker oftast att humor inte gör sig i musik, men det fanns några artister som bemästrade fåniga texter och udda arrangemang och Queen tillhörde de främsta på det området. De hade liksom kul ända in i döden, bokstavligt talat. |
|
| |
Retroaktivist:
Stefan
2008-07-11 |
Tillbaka
Fler retroalbum:
Alan Parsons Project "Tales of mystery and imagination"
Crack The Sky "Crack The Sky"
Major Harris "Jealousy"
James Carr "A Man Needs A Woman"
Wendy James "Now Ain't the Time for Your Tears"
Lloyd Cole "Don't Get Weird On Me Babe"
The Time "Pandemonium"
Walkie Talkies "Surveillance"
Boomtang "Wet"
Queen "Jazz"
|
