|
| James Carr |
Goldwax |
| A Man Needs A Woman |
(1968)
|
Namnet James Carr är kanske inte det mest självklara om man pratar om sydstatssoul eller southern soul. Deep soul finns det de som kallar musikstilen för. Hade jag valt att skriva om Otis Redding eller Aretha Franklin så hade betydligt fler omedelbart förstått vad det var frågan om.
Skivbolaget Goldwax var i sammanhanget ett ganska litet bolag, men oj så viktiga deras utgivningar har visat sig vara för utvecklingen av musikstilen. De två mest kända artisterna på bolaget var James Carr (naturligtvis) och O.V. Wright. Men också Ovations och Spencer Wiggins hade en avgörande roll i det lilla skivbolagets historia. Noterbart är att Ivory Joe Hunter släppte en singel på bolaget innan han signades hos Motown.
James Carr föddes 1942 och hade en ganska traditionell uppväxt i ett fattigt baptistsamhälle i Mississippi.
Han sjung naturligtvis i kyrkan och uppmärksammades lokalt som en annorlunda röst. Han var inte den skönsjungande typen utan hans ruffiga stämma gjorde sig känd som en udda sådan vart han än kom. Han påminde faktiskt lite om Redding i frasering och kraftfullheten i de höga partierna.
Han hamnade så småningom i Memphis och kom i kontakt med Chips Moman och hans American Studios där Carr’s hela 60-talskatalog kom att spelas in med rutinerade studiomusiker som gitarristerna Tommy Cogbill och Reggie Young, organisten Bobby Emmons och trummisen Gene Chrisman. Naturligtvis fanns Memphis Horns också på plats vid inspelningarna.
James Carr lämnade (han avled i januari 2001) inga större kommersiella topplisteframgångar efter sig. Men han var den som först gjorde ”The Dark End of the Street”, i början av 1967. Den fanns med på det första av två album (”You Got my Mind Messed Up”) och den dök åter igen upp på ”A Man Needs A Woman”. Det var inte helt ovanligt att man släppte samma låt på mer än en skiva vid den här tiden då singelformatet fortfarande regerade och försäljningssiffrorna för LP var alltjämnt blygsamma. Låten skrevs av tidigare nämnde Chips Moman och Dan Penn.
I övrigt var det inga stora namn i genren som skrev låtar för Carr. Ja, om man då inte bortser från hans sista singel för Goldwax, ”To Love Somebody” från 1969 som skrevs av Barry och Robin Gibb. Bee Gee’s du vet… De var i och fr sig inga namn som nämndes med respekt inom just den genre som Carr representerade.
Carr’s problem var väl att han lät väldigt mycket som andra samtida artister och hans röst som var oerhört känslofull, var trots allt inte tillräckligt annorlunda för att sticka ut och låtmaterialet var inte så hitmässigt som hade behövts. Men för oss som numer kan uppleva hans monoinspelningar på CD kan snabbt konstatera att han behandlades helt felaktigt av den tidens skivköpare. Här finns så mycket kvalitet att det svider i ögonen när jag lyssnar på hans båda album från senare delen av 60-talet.
Han släppte även två album under 90-talet och de är helt ok, men kan inte mäta sig med hans två album för Goldwax, 1968 och 69. |
|
| |
Retroaktivist:
Stefan
2008-12-08 |
Tillbaka
Fler retroalbum:
Alan Parsons Project "Tales of mystery and imagination"
Crack The Sky "Crack The Sky"
Major Harris "Jealousy"
James Carr "A Man Needs A Woman"
Wendy James "Now Ain't the Time for Your Tears"
Lloyd Cole "Don't Get Weird On Me Babe"
The Time "Pandemonium"
Walkie Talkies "Surveillance"
Boomtang "Wet"
Queen "Jazz"
|
