|
| Supertramp |
A&M |
| Breakfast In America |
(1979)
|
Det kan många gånger vara intressant att kolla olika gruppers influenser. De flesta har någon form av förebild och låter sedan, medvetet eller inte, lite grann som sina favoriter.
Det är inte alltid lätt att lista ut på egen hand vad det är som står som rollmodell. Gruppen/artisten har kanske inte uttalat någon förebild eller rent av talat om att de gör sin egen musik och försöker inte härma någon annan. Oavsett vilket så har de flesta något i sin ljudbild som inte är deras eget helt och hållet. Det handlar ju om att låna och ”stjäla” för återanvändning och utformning av något nytt.
En sådan grupp är amerikanska Jellyfish som blandar friskt från många rock- och popband från främst 70-talet. Man kan spåra Queen, Wings och Supertramp.
Den sistnämnda gruppen nämns ofta av ”förstå-sig-påare” som en utslätad och oviktig grupp. Samma person kan i samma mening tala om för vederbörande att bland moderna popband är (eller rättare sagt var) Jellyfish däremot en fantastisk popgrupp. Det finns nog knappast någon annan grupp som låter så väldigt mycket Supertramp som Jellyfish.
Jag upptäckte Supertramp med denna skiva. Som många andra hörde jag ”The Logical Song” på radion och jag var fast. Den återspeglade allt jag tycker popmusik ska innehålla – snygga melodier och harmonier tillsammans med stämsång variationsrikedom.
Jag kommer ihåg att jag skolkade från skolan och cyklade (eller kanske körde jag moped) ner till stans mest välsorterade skivaffär för att kolla upp skivan som visst hette ”Breakfast In America”.
Redan när pianot som inleder ”Gone Hollywood” smyger sig allt starkare, hade jag bestämt mig för att köpa skivan. Jag rös när jag hörde fortsättningen, med bl a ”Goodbye Stranger” som bekräftade att detta var musik i min smak.
På den tiden var jag (och är till viss del än idag) väldigt förtjust i progressiv rock och pop.
Rick Davies och Roger Hodgson kompletterar varandra så naturligt med sina utpräglade röster.
Det är glad och upprymmande musik för alla sinnen. Egentligen är detta en perfekt partyplatta, men samtidigt är svårt att låta bli att analysera och studera alla detaljer för att få ut mesta möjliga av skivan.
Glatt och uppåt som sagt fram till b-sidans sista låt – ”Child of Vision”. Det är en typisk Supertramp-låt, men den är också väldigt melankolisk. Texten handlar om en totalt ambitionslös man som lever i en för honom fantastisk värld där han struntar blankt i konsekvenserna av sina handlingar.
Jag är väldigt kluven i min inställning till låten eftersom den känns lite grann som ett anti-kimax. Samtidigt är den så tänkvärd och otroligt vacker så det är omöjligt att inte njuta av den.
Kanske är det så att ”Breakfst In America” inte är Supertramps bästa skiva, men det är den jag har flest och tydligast minnen till. Egentligen tycker jag nog att ”Crime of the Century” från 1974 är gruppens riktiga höjdpunkt. |
|
| |
Retroaktivist:
Fabian
2003-09-08 |
Tillbaka
Fler retroalbum:
Alan Parsons Project "Tales of mystery and imagination"
Crack The Sky "Crack The Sky"
Major Harris "Jealousy"
James Carr "A Man Needs A Woman"
Wendy James "Now Ain't the Time for Your Tears"
Lloyd Cole "Don't Get Weird On Me Babe"
The Time "Pandemonium"
Walkie Talkies "Surveillance"
Boomtang "Wet"
Queen "Jazz"
|
